Sometimes it's ends with me hurting myself cuz I was to stubborn to admit that I actually liked him

Åh blir så arg på mig själv. Sitter och skriver massa skit om att jag hatar kärlek och allt sånt, eller viserligen gör jag det men det betyder inte att jag tvekar på Rasmus. För så är verkligen inte fallet. Jag blir bara rädd, sjukt rädd. Är det ingen annan som blir det? Alla andra bli jätte säkra och typ "wow, loving <333" medan jag blir motsatsen. Dels för att jag är inte van vid att släppa in folk i mitt liv och när jag väl gör det slutar det oftast med att det är jag som blir sårad så nee, har inte riktigt de modet att vara jätte säker på något eller någon.

---

Nu ska jag kolla på någon filmer och försöka övervinna min rädsla att simma framför folk. Även äta clementiner vilket är nästintill det ända jag gör när jag är hemma. Soft!!

Mina clementiner och min urladdad stenålders telefon

Vet inte hur längesen det var vi pratade Sofie, men den känslan är du inte ensam om. Har man blivit sårad så har man svårt för att öppna sig igen, för att man ändå har i baktanke att samma sak kommer att ske igen. Det är jävligt jobbigt att inte veta vad man ska ta vägen, ska man våga satsa eller ska man hålla skölden uppe för att inte bli sårad? Ibland måste man bara kasta sig ut, det kanske är värt det får man tänka. Eller så är det inte det. Man kan aldrig veta säkert ju. Hör gärna av dig någon dag du, kram <3